För någon dag sedan satt jag och väntade på tåget och då går två stycken tjejer ~ 16 år förbi. I och med att jag iaktog dem insåg jag att vi är inte unika. Ingen av oss är så unik som vi vill tro att vi trots allt är. Vi blir som vi umgås, även om du när du är utan dina närmaste vänner ser ut att ha en unik och cool stil så är du när du är med dina närmaste vänner bara en i mängden.

Dessa tjejer som jag såg var ingen utav jättemodeintresserade. Men det hade sin egen stil, eller ja varandras stil. Båda tjejerna hade bruna skinnstövlar utan klack, matchat till den bruna fyrkantiga väskan. Båda hade dem mörkblå stuprörsjeans och collegtröja. Dem såg så roligt bästa vänner aktiga ut utan att dem var medvetna om dem. För enligt dem var dem ju sig sjävla.

När jag började på gymnasiet var de en tjej (ja ni vet vem troligen) som jag tyckte hade en så himla snygg och medveten stil. Hon var verkligen sig själv och hon var verkligen unik på ett bra sätt. Detta tyckte jag fram tills att jag fick träffa hennes vänner och insåg att alla såg exakt likadana ut. Nästan varje person jag känner klär sig som sina närmaste vänner, utan att dem själva kanske inser det. På gott och på ont.

Innan jag började gymnasiet och jag och Iza var varandras andra hälft så klädde vi oss nästan lika... Vilket man idag inte kan tro med tanke på att vi nu har totalt olika stilar. Vilket helt och hållet beror på vilka vi numer umågs med, oavsätt om vi vill erkänna att våra nya vänner har format oss... Men vi har format dem med så det går på ett ut skulle jag gissa.

Vet inte vad jag vill ha sagt med det... men kom bara och tänka på det

Puss