Jag vet att jag under en period här i bloggen lite tjatat om det vackra i stunden, hur härligt det är med folk som säger en snäll kommentar osv. Efter en incident idag så måste jag nu bara fortsätta på temat.

Idag var en nästan helt vanlig dag (beskriver mer om själva den i ett annat inlägg) och när jag ska gå på bussen till träningen upptäcker jag att mitt busskort inte ligger i fikan som det borde, inte mer än att skicka sms biljett när man är klantig och har glömt kortet hemma. Är på träningen, tränar osv. och blir efteråt upphämtat av pappa lilla som ger mig en lapp med ett telefonnummer. Säger att jag ska ringa då dom hittat ngt som är mitt. Ringer till, tydligen, vakterna i Kista Galleria och dom säger lite kryptiskt att jag kan hämta mitt kort. Vi åker dit och där i handen på den vackra vakten (japp sjukt sexig vakt var det tvunget att vara bara för att jag kom svettig från träningen) ligger min kära busskortshållare med mitt skolkort och busskort. Jag tackar tusen gånger och han svarar "tacka inte mig tacka hon som lämnade in det" och ger mig ett telefonnummer. Jag ringer upp henne och hon berättar hur hon hittade det i jakobsberg och åkte till Kista för att lämna in det hos polisen. Men då det var stängt hos polisen så tänker hon att hon kan lämna det till vakterna i gallerian. Hon ber dem kontakta mig så att jag kan få tillbaka mitt kort. Vilket vakterna gör, vet dock ej hur dom lyckas luska ut nummret men dom gör det iaf. Dom ringer hem till mig och pratar med mamma som får ett telefonnummer som jag ska ringa efter träningen. Jag ringer dom och dom lämnar tillbaka kortet! Det är en värld som denna jag vill leva i. En värld där alla bara är helt trevliga och hjälper till när det behövs.

Så dagens alla roser går till damen som hittade mitt kort och till vakterna i Kista galleria!