Dumma jävla knöl...
Ja nu är det som så att mitt underbara knä är drabbat av den underbara åkomman schlatter (ursäkta men namnet är så fult att man bara vill skratta lite...). Iaf den finns där, den smärtar, den kommer aldrig försvinna, kommer alltid göra ont så fort jag anstränger mig någorlunda. Har haft det sen jag var härliga 13 år eller något sådant. Beror på att man växer för fort och får en knöl under knät. Har och göra med de nedre lårfestet. Jag vill operera bort den, de kunde man tydligen inte läkaren skrattde åt mig när jag sa det. Mitt förfärliga onda, som jag skrev om igår, beror på att jag har överansträngt hela knät. Kan det bli bättre? Ska iaf smörja in med anti-inflamatoriskt 3 ggr per dag i minst 5 dagar. För att tillfälligt bli av med smärtan, men nästa gång jag tränar riktigt ordentligt kommer skiten komma tillbaka.
Har dessutom ont i mina fötter igen, vilket jag inte haft på typ 6 år. Men självklart kom även det tillbaka efter träningslägret. Vet iaf hur jag ska få den smärtan att försvinna. Men det är ändå lika irriterande.
Jag vill ju verkligen sats på volleybollen, jue! Jag vill ju verkligen inte sats på smärta, jue!
Puss
Schlatter ska tydligen försvinna i och med att man växt klart, jag vill inte bli längre! Hallå hjälp!
Nej men vad roligt Malin, du har samma sak som mig :) Fast jag har ju tyvärr några andra saker också, som inte kommer växa bort (woho ont livet ut!?) Kan ju dela med mig av min läkares råd; Ät ipren! hahaha xD
Nejmen.. jag vet hur det känns. Inte kul!
Nej men vad roligt Malin, du har samma sak som mig :) Fast jag har ju tyvärr några andra saker också, som inte kommer växa bort (woho ont livet ut!?) Kan ju dela med mig av min läkares råd; Ät ipren! hahaha xD
Nejmen.. jag vet hur det känns. Inte kul!
Haha jo jag ha röntagt mina knän (har ju i båda) men det spelar ändå ingen roll. Jag har inte bara schlatter men jag kan iaf inte heller operera bort mina problem så jag har i stort sätt givit upp hoppet om att kunna röra på mig utan att det gör ont :P Och ja, min läkares kommentar som jag skrev ovan om att jag får käka ipren när det gör för ont beskriver väl ungefär hopplösheten?